Villans historia
Varma och Alarik Hornborg
Alarik, som arbetade som Björneborgs stadsläkare, och hans fru Varma, vars livsverk bestod i hennes verksamhet som lottaledare, anskaffade i tidens anda ett sommarhem. Så ritade Lars Sonck i början av 1920-talet en villa åt sin vän, något som männen diskuterat redan under sin ungdom. Alarik Hornborg formgav själv villans eldstäder, de fasta möblerna samt rummens huvudfärg.
Villan byggdes under åren 1920–1922 och byggnadsmaterialet hämtades med båt eller över isen. Transporten av stockarna till den karga udden var ingen lätt uppgift, så Alarik skickade ett hastigt meddelande till sin fru i Björneborg: ”Köp en häst!” Frun Varma följde uppmaningen och köpte på Björneborgs torg en häst vid namnet Pekka, som sedan fick släpa stockarna från stranden till nybygget.
Då villan blev klar, var Alarik Hornborg 52 år gammal. Redan på sommaren fick han en vikarie i Björneborg och kunde då ägna sig åt familj, släktingar, vänner och trädgårdsskötsel. Detta innebar dock inte att läkaren inte skulle ha utövat sitt yrke även på Lypertö, särskilt då han råkade vara den enda inom tiotals kilometrar. Flera gånger hämtade tidens bästa transportmedel, de åländska snabba smugglingsbåtarna, läkaren ”Humpori” till en födandes eller döendes nöd.
Toivo, Aira och Irma Hornborg 1918
Toivo Hornborg 1922
Oskar Hornborg, Ilse-Maj Illman, Alarik Hornborg 1922
Oskar Adrian Hornborg 80 år 16.12.1923
Vattnandet och rensandet av den stora trädgården var digert arbete. Familjen fick sina grönsaker, rotsaker, frukter och bär från nyttoträdgården och i växthuset växte tomater, gurkor och andra grönsaker. Under sommarmånaderna sköttes Sarvilinnas trädgård av en anställd trädgårdsmästare och hans medhjälpare. Till hushållspersonalen hörde kokerska och hembiträde; elverket och motorbåten behövde en maskinist. I sin helhet omfattade det egna hushållet över tio personer.
Läkarens motorbåt hette ”Aorta”
Husen i Lypertö byn i Gustavs har alltid funnits på olika öar. Trafiken i skärgården och det sociala umgänget mellan skärgårdsborna hade inte varit möjligt utan båtar som lämpade sig för flera ändamål. Även villan hade en egen ”flotta” bestående av salongsbåten Aorta, en segelbåt, en mindre båt med en Penta-utombordsmotor samt två roddbåtar, m.a.o. ekor.
Med Aorta kunde man göra även längre båtfärder, år 1930 ända till Stockholm. På villan finns en noggrann loggbok bevarad från den utfärden. Loggbokens illustrationer, ritade i art deco-anda, är gjorda av Kyllikki Raustila, som jobbade på Stockmann som modeillustratör och som också deltog i resan.
Trädgården
Alarik Hornborg avled år 1936 och trädgården hann inte få sin slutliga form. I och med vinterkriget minskade antalet olika arter och de förändrade tiderna gjorde det omöjligt att få tag på arbetskraft som kunde ha skött trädgården. Den lojala Fanni Niemi stannade i alla fall i Sarvilinna och hon jobbade i trädgården ännu på 1960-talet.
Varma Hornborgs arbete i Lotta Svärd-organisationen fortsatte till år 1945. Först efter det fick hon åter en möjlighet att under somrarna koncentrera sig på trädgårdsskötsel i kära Sarvilinna. Med stigande ålder förminskade krafterna, men entusiasmen för trädgårsskötseln bestod livet ut.
Av Alarik Hornborgs barn tog tandläkaren Aira Lennes (1908–2000) vid sidan av sitt arbete hand om Sarvilinna och dess trädgård i årtionden. Tack vare henne existerar Sarvilinnas arboretum fortfarande och den är enligt trädgårdsexperter den fullständigaste av de tre gamla arboretum som bevarats i Finland. Ännu som 85-åring var Aira Lennes i utmärkt tillstånd och Sarvilinnas trädgård blomstrade. Hon hade åstadkommit blomsterprakten genom att jobba flitigt i trädgården från morgon till kväll, från tidig vår till sen höst.
85-åriga Aira Lennes med sin systerson Arto Illman och brorson Timo Sarvilinna.
Sarvilinna som festplats
Flera av släktens bröllop och andra fester har arrangerats på den nationalromantiska villan Sarvilinna. Gästerna har inte tvekat inför båtfärden eller de ibland ostadiga väderförhållandena, eftersom villan alltid har erbjudit skydd även för större festsällskap.
Sarvilinna beskyddas
Sarvilinnas byggnader samt trädgården och arboretumet kom år 2006 i beskydd under byggnadsskyddslagen. På så vis har man försökt försäkra sig om att den viktiga kulturhistoriska miljön i sin helhet bevaras till de kommande generationerna. Beslutet om beskyddet har gett goda förutsättningar för ett nyttigt samarbete med Museiverket.
Till Sarvilinnas traditioner hör talkot på våren, då släkten tillsammans jobbar flitigt både inne och ute. Talkot fungerar som en förenande händelse, då även nya släktingar får bekanta sig med varandra.
Lypertös historia
Lypertös läge intill mynningen av en viktig farled har utvecklat näringslivet, men tidvis har läget också tilllåtit krigets skräck komma nära invånarna. Då Finland var en del av Sverige, var Lypertö en av skärgårdsflottans planerade krigshamnar och skulle vid behov utnyttjas för det ändamålet. Ett nämnvärt antal trupper och fartyg fanns i Lypertö under sommaren 1808. Även kung Gustav IV Adolf stannade länge i Lypertö ombord på sitt Amadis-skepp och han ledde därifrån sin krigförande stat.
Segelbåtarna i Lypertö på slutet av 1800-talet är ett eget kapitel. Dessa har Volter Kilpi skildrat ingående framförallt i sin roman ”I salen på Alastalo”. Alastalo är granne till Sarvilinna.
